PRESSMEDDELANDE 2018-09-19
Nyinsatt: Teater Giljotins lanserar Giljotins lördagsfoajé
Teater Giljotin vid St Eriksplan lanserar idag den nya programserien Giljotins lördagsfoajé med premiär 29 september. Under fem lördagseftermiddagar i höst presenteras berättelser om och från Vasastan. Det blir fem personliga eftermiddagar med program skapade av personer som på olika sätt kan kopplas till Vasastan. Musiken och berättelserna kretsar kring platsen, invånarna, dess historia och framtid. Idén till programserien kommer från skådespelaren Angela Kovács som tillhör Teater Giljotins teaterkompani och just nu är aktuell i ”Höstsonaten”.
– Teater Giljotin har en riktigt skön foajé med ett fantastiskt läge precis runt knuten på St Eriksplan. Massor av människor passerar varje dag och jag ville hitta ett sätt att ”sänka tröskeln” och skapa ett program som kan locka den som är nyfiken på Giljotin men kanske inte så teatervan, berättar Angela Kovács.
Giljotins lördagsfoajé, som presenteras i sin helhet på Teater Giljotins hemsida, pågår till och med 24 november.
Pressmeddelande 18-08-20
Teater Giljotins "Höstsonaten" enda Bergmanpjäsen i Stockholm i höst
I veckan har repetitionerna inför Teater Giljotins uppsättning av Ingmar Bergmans pjäs Höstsonaten påbörjats. Höstsonaten är en del av Ingmar Bergman-året 2018 där Teater Giljotin är den enda stockholmsscenen som spelar ett verk skrivet av Ingmar Bergman, undantaget de gästspel som ges under Bergmanfestivalen på Dramaten.
För regi och bearbetning står Kia Berglund, en av Teater Giljotins båda konstnärliga ledare. Skådespelarensemblen består av Chatarina Larsson, Angela Kovács och Julia Marko-Nord.
- I bearbetningen av manuset ligger särskilt fokus på moderskapet och konstnärskapet, berättar Kia Berglund. Mansrollerna är strukna men bearbetningen är väldigt varsamt gjord, det är en fantastiskt text och pjäs där Ingmar Bergman verkligen skildrar mor- och dotterrelationen med knivskarp briljans, avslutar Kia Berglund.
Höstsonaten får premiär 12 oktober på Teater Giljotin vid St Eriksplan i Stockholm. Föreställningarna pågår till 15 december. Produktionsteamet består förutom Kia Berglund av kompositören Rikard Borggård, konstnärlig ledare för Teater Giljotin, som skapar specialskriven musik till föreställningen; den bulgariske scenografen Youlian Tabakov samt Anders "Shorty" Larsson, ljusdesign.
Tana Maneva i TV-rutan
Bulgarisk TV intervjuar artisten Tana Maneva om hennes konstnärskap och gästspelet CONCEALED PARTY.
Teaterprogrammet SR möter Kia Berglund
Kia Berglund är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare för Teater Giljotin i Stockholm, som hon varit med och drivit sedan 1989.
Kia Berglund föddes 1962 i Västerås. Hon studerade på Teaterverkstan i Stockholm i mitten av 80-talet, en förberedande teaterutbildning, och redan 1989 grundade hon Teater Giljotin tillsammans med kompositören Rikard Borggård.
Hon har regisserat mycket på Giljotin men hon har också jobbat på Göteborgs Stadsteater, Dramaten, Norrbottensteatern och Uppsala Stadsteater.
Och hon är dramatiker. Berglund har till exempel skrivit pjäsen Älskade, som hade premiär 2007, med Reuben Sallmander och Sara Sommerfeld i rollerna och hon stod bakom den två dygn långa och mycket experimentella uppsättningen Bli en dåre år 2011.
Den första pjäs av Jon Fosse som hon satte upp var Barnet. Det har sedan blivit en rad Fosse–uppsättningar genom åren och just nu är hon aktuell som regissör till Fosses Någon kommer att komma på Teater Giljotin.
Programmet tillhör kategorin: Drama
Aftonbladet Recension
Svartsjukan knackar på
Claes Wahlin ser Teater Giljotin spela Jon Fosse
fre 24 nov 2017
Av alla Jon Fosses pjäser så lär Någon kommer att komma vara den som har fått flest uppsättningar, ett åttiotal produktioner runt om i världen. Kia Berglund var den som på Teater Giljotin introducerade Fosse på en svensk teaterscen. Det skedde med Barnet och föreställningen gick på Giljotins gamla scen, en mycket liten sådan, ett dussin kvarter norr om den nuvarande scenen.
Jag minns föreställningen och den var faktiskt länge den bästa uppsättningen av Fosse på svenska. Det tog tid för svenska teatrar att söka andra nycklar än de psykologiska och naturalistiska, som man länge försökte dyrka upp texterna med. Berglund hittade genast poesin, hon respekterade manusets radbrytningar, hon insåg tystnadens betydelse och den därur outsägliga, lätt religiös-mystiska atmosfär som än i dag, runt tjugo pjäser senare, präglar hans dramatik.
”Någon kommer att komma” är en minimalistisk föreställning. Det mot publiken lutade kvadratiska scengolvet ligger som en fjordgrå matta. I fonden en projektion av havet, ödsligt, fjärran och Anders Shorty Larssons ljussättning är snyggt synkroniserad med regin.
De unga tu, Han och Hon, har köpt ett avlägset beläget hus, Hon (Angela Kovács) gläder sig åt att de äntligen ska få vara ensamma tillsammans. Han (Tobias Hjelm) håller med, men de utmejslade tonfallen avslöjar att det finns en historia bakom valet att fly det tidigare livet.
Så tas replikerna om, att vara ensamma tillsammans, att ha lämnat allt bakom sig. Men att någon kommer att komma, det är Hon övertygad om, fast att Han säger att här är tomt. Men så kommer det någon, Mannen (Zardasht Rad), den unge och välklädde grannen som blir ett hot mot tvåsamheten. Det är också han som har sålt huset till dem, ett gammalt hus fullt med inventarier från förr. Så går det som det går, historien kommer i vägen, svartsjukan kan ju göra vem som helst till historiker.
Spelet är precist, fint rytmiserat och de få dramatiska överraskningarna tas väl tillvara.
Pjäsen är tveklöst ett svartsjukedrama, men så avskalat att något annat tycks läcka in mellan raderna, kanske inte så mycket det mystiska, som helt enkelt det förflutna, omöjligheten att börja livet mer än en, enda gång.
Expressen Recension
Svenska teatrar har för stor respekt för Fosse
Publicerad 23 nov 2017 kl 12.35
Teater Giljotin spelar "Någon kommer att komma" av Jon Fosse. Maria Edström är glad att de hittat fram till den norska dramatikerns rytm.
"Jag är en litterär country-sångare” sa Jon Fosse häromåret i norsk radio och där var han inte helt fel ute. Han har rytmen, språkets musikaliska omtag och upprepningar. Och en stor dos sentiment.
Svenska uppsättningar har inte sällan väl mycket respekt för tystnaden, pauserna och det fåordiga och spelar Fosse i en statuarisk ultra-rapid som lätt blir tråkig. Kanske det storslagna temat hämmar; gestalter från det norska Vestlandet med sitt hav och sin stora himmel. Med kärlek, död och födelse i generationernas väv. Men precis som i hans sista romantrilogi som handlar om allt detta – finns också spelemannen som "spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga".
Kia Berglund vågade
Kanske är det också så man måste spela Fosse och när nu regissören Kia Berglund på Teater Giljotin i Stockholm, som en gång introducerade Fosse i Sverige när ingen annan vågade, sätter upp ”Någon kommer att komma” från 1996 (finns också som opera!) så både respekterar och utmanar hon traditionen.
Ett gammalt hus, himlen, havet och ett kärlekspar av kusligaste slag - ett som efter mycket trassel äntligen fått varandra – och nu bara har ångest.
Hon och Han, i mycket trovärdigt samspel av Angela Kovács och Tobias Hjelm, är som vilse på den tomma sluttande scenen. Klamrar, besvärjer, bevakar varandra svartsjukt i Fosses språkslingor i lyhörd översättning av Lars Norén.
Likt balladens refräng: ”Vi ska vara ensamma tillsammans” kommer så hemsökelsen: ”Någon kommer att komma”.
Zardasht Rad tillför nerv
Och någon kommer verkligen: Zardasht Rads Mannen, granne och försäljaren av huset. Rads porträtt är utrerat, hans stil aggressivt flörtig och närgången. Hans tolkning tillför temperament och nerv till Fosse – här sitter taktslagen exakt i replikerna.
Kia Berglund lyckas ge Fosses gestalter kött och blod och andning. Men hade hon helt vågat släppa ”Fosse-traditionen” hade den här psychothriller-balladen riktigt kunnat svänga.
DN recension - Maina Arvas
Jon Fosses drama blir en hotfull och våldsam #metoo-thriller
Teater Giljotins uppsättning laddar Jon Fosses ”Någon kommer att komma” med en tydlig vrede. Maina Arvas ser ett klaustrofobiskt svartsjukedrama där våldet bor i männens kroppar.
Det är något bekant över den där bänken, och det sluttande scengolvet. Var det inte precis här som kvinnan och mannen i Jon Fosses ”Vinter” möttes när regissören Kia Berglund satte upp den på samma scen 2004? Och ändå inte. I stället för i en park står bänken i Youlian Tabakovs minimalistiska scenografi nu framför en fond av hav och mörk himmel.
Om den uppsättningen var film noir i stadsmiljö så är den här thriller i kustlandskap. Ett par har köpt ett gammalt hus vid havet för att kunna vara ”ensamma tillsammans”, en fras de upprepar tvångsmässigt. De talar om hur endast andra människor är ett problem på ett sådant sätt att vi tidigt förstår att det är tvärtom: faran finns precis här mellan dem. Det ödesdigra förstärks av Anders Shorty Larssons oroande ljusdesign och Rikard Borggårds mullrande musik.
Även här är det Tobias Hjelm som spelar ”Han”. Är det rentav en version av samma par vi möter i denna pjäs? Kanske vill Kia Berglund att vi ska låta tanken fladdra förbi. Att hon var den som introducerade Fosse i Sverige på 1990-talet, faktiskt var först med att spela denna succédramatiker utanför Norge, ger henne naturlig pondus. Har hon inte ofta lagt in en större tydlighet i sina Fossetolkningar än vad som anses passande för hans dramatik? Här finns i alla fall en betydligt mer konkret gestaltning av texten än hur jag exempelvis minns samma pjäs i Eirik Stubøs återhållna och avskalade regi för Riks Drama 2002.
Teater Giljotins ”Någon kommer att komma” är ett starkt klaustrofobiskt svartsjukedrama där våldet bor i männens kroppar. Fosses berömda tystnader dunkar. Angela Kovács ”Hon” är så rädd att hon skakar, och Zardasht Rads hotfullhet är påtagligt fysisk. Det finns en känslosamhet och vrede i regin, kanske extra laddad av en samtid där en lavin av kvinnors vittnesmål om förtryck får patriarkala strukturer att skaka.
Frågan är om Berglund låser Fosses text. Ja, på ett sätt. Men hon dödar aldrig de betydelsebärande mellanrummen mellan orden. Det är som om hon vill säga att så här kan man också spela Jon Fosse. Och har man modet, teamet och den här fenomenala ensemblen så kan man det.
Maina Arvas - DN
TEATERKRITIK: ENASTÅENDE OM LIVSLÖGNER
Skribent: Rosemari Södergren
Länk Recension: här
Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter
Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.
Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.
Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.
Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.
Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.
Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas ”hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag ”hon” inte själv vet. När de två, ”hon” och ”han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.
Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. ”Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.
Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.
Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.
Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad
Reportagearkiv
Reportage från 2003
Nu går Kia Berglund till ”institutionerna”
— En trädgårdsmästare i teaterkolonin. Regissör Kia Berglund har som princip att alltid göra något modigt. Hon är konstnärlig ledare för Teater Giljotin som haft en central roll i det samtida svenska teaterlivet. Nu ”friar” institutionerna. I höst gör Kia Berglund en komedi på Dramaten.
Dagens repetitioner av Yasmina Rezas pjäs Tre versioner av livet på Dramaten är över och skådespelarna Thomas Hanzon, Anna Pettersson, Peter Andersson och Nina Togner-Fex har hunnit ge sig av. Kia Berglund lämnar pappersarbetet, plockar ut snuset och poserar snällt för fotografen. Flätorna och de okynnigt glittrande ögon för tankarna till en frihetstänkande Pippi Långstrump. Någon demonregissör vill hon heller inte vara.
Kia Berglunds mål är inte att överflytta sina egna inre bilder till scenen. ”Den versionen av pjäsen har jag redan sett.” Hon vill bli överraskad och skapa nya bilder utifrån mötet med ensemblen.
– Poängen med teater är att det är ett delat ansvar och många medskapande. Jag ser mig som en trädgårdsmästare som ska få skådespelarnas inre mentala frihet att blomstra, så liv och närvaro uppstår. Det tar tid, kräver mod och kunskap och är svårare än att vara demonregissör.
Möbleringen i repetitionslokalen visar att vi befinner oss i ett vardagsrum. Där ska en kvartett storstadsmänniskor, fokuserade på framgång, karriär och status, mötas och tvingas ompröva sina värderingar och val i livet.
– Berättelsen är en raffinerad lek med tillvarons villkor. Förutsättningarna och perspektiven förändras gradvis, förklarar Kia Berglund.
Publiken får se tre versioner av samma händelse spelas upp. Premiär är det på Dramatens lilla scen den 3 november.
Kia Berglund har aldrig tidigare satt upp en komedi, däri ligger det en utmaning. Naturligtvis är det också laddat att göra Dramatendebut, det märker hon inte minst på omgivningens reaktioner.
– Jag ser det som en spännande upplevelse och en möjlighet att bredda mina erfarenheter. Men det är skönt att veta att allt inte står och faller med detta, säger hon och tillägger att nu måste hon få kaffe.
Efter repetitionerna är Kia Berglund ”slut i huvudet av alla intryck” dessutom har hon just lagt av att röka. Vi slinker in på ett av Stockholms USA-influerade ”coffee house” och beställer samstämmigt café latte.
Kia Berglund är självlärd som regissör och tillägger att inom det yrket ses man som ung ovanligt länge (hon är 39 år). Hon har utbildat sig genom att göra teater. Ju mer hon lär sig, desto mer kunskaper inser hon att det finns att inhämta. ”Det är som när jag trodde jag kunde allt om buddism och började läsa religionshistoria”.
Första gången Kia Berglund satte avtryck i teatervärlden var med Belsebubsonaten som hon regisserade på Teater Aurora i en jättelik bassäng. Hon fick lysande recensioner, men var själv inte helt nöjd.
– Föreställningen handlade nästan enbart om form, som är det stora inom teatern just nu. Efter den kände jag att jag ville fokusera djupare på skådespelaren och komma ner i format.
När Kia Berglund, tillsammans med kompositören Rikard Borggård, startade Teater Giljotin 1989 var det ett medvetet val för att kunna gå sin egen väg. Gruppen söker efter det nya, udda och gärna nordiska berättandet som visar att teatern betyder något i såväl samtid som samliv och samhälle.
På repertoaren har bl a stått dramatiseringar av Inger Edelfeldts romaner Den täta elden och Kamalas längtan och Maria Jotumis skilsmässodrama Det vacklande huset. Kia Berglund var också först utanför Norge med att sätta upp en pjäs av Jon Fosse. Idag spelas hans verk över hela världen och han jämställs med mästare som Ibsen.
– Jag kände direkt när jag läste Barnet att det var något genialt jag fått fatt i. Han öppnar nuet för oss. Det finns en stark humanitet i det han skriver och inte ett spår av spekulation eller påhitt.
Jon Fosse tyckte så mycketom deras föreställning att han skickade sin nästa pjäs, Natten sjunger sina sånger, och bad gruppen sätta upp den också.
Även teaterrecensenterna har så gott som samfällt hyllat verksamheten vid Teater Giljotin och publiken har strömmat till den lilla källarlokalen vid Odenplan.
– Att vara konstnärlig ledare inom teatern har likheter med att vara chef inom näringslivet. Du måste vara en teambyggare, gilla att ta beslut och ständigt arbeta för att höja kvaliteten. Fast vi jobbar inte med död materia, utan kött och blod som pulserar. Skådespelare är bångstyriga samtidigt som de har behov av trygghet.
Kia Berglund framhåller med hetta att hon är trött på snacket om ”stackars fria grupper”.
– Konstnärligt sett är det inte en brist att vara en liten fri grupp, utan en enorm tillgång. Det finns inget krav på att göra kommersiell teater utan full frihet att experimentera och söka sig fram.
Efter Dramaten är det Göteborgs stadsteater som gäller för Kia Berglund. Teaterchefen Jasenko Selimovic och hon har en längre tid diskuterat ett samarbete. Till våren blir det äntligen av.
– Berättarprojektet Ensamt är en fantastisk idé som han föreslog och jag genast tände på. Tidigare har han öppnat teatern för samhällsskildrandet, nu ska samhället in och görateater. Det kallar jag mod.
Manuset till Ensamt baseras på de berättelser om ensamhet som människor skickar in. Först var det tänkt att bara kvinnor skulle få bidra, nu har av demokratiskäl även män inbjudits.
– Ämnet berör ju alla. Vi nutidsmänniskor är fullständigt besatta av kommunikation samtidigt som vi kanske är mer ensamma och isolerade är någonsin tidigare. Men ensamhet behöver inte bara upplevas negativt. Det kan ses som en lyx och njutning också.
Berättelserna, som ska bearbetas till dramatisk form av poeten Lina Ekdahl, strömmar in. Kia Berglund har just fått en första sändning brev.
– När jag läste dem grät och skrattade jag om vartannat. Allt jag ballat till i huvudet runt föreställningen föll platt inför dessa autentiska skildringar av ensamhet idag. Än en gång handlar det om vad som händer när man inbjuder människor att ta ansvar och vara medskapande, säger hon.
Shuma at Teater Giljotin
Great evening yesterday when Östgruppen opened the Belarus Underground conference at Teater Giljotin. The awesome band SHUMA performed in the evening. Visual Art by Erik Axel Eggeling. Check it out:)
Recension Kulturnytt av Maria Edström
LYSSNA PÅ RADIORECENSIONEN HÄR
Holla och Röör skriver människans alfabet i "Another Nice Mess"
Den holländska scenkonstnären Karina Holla har flera gånger gästspelat på Teater Giljotin i Stockholm, senast med tyske Manfred Karges pjäs ”Främmande kropp”. Nu har Holla tillsammans med svenska skådespelaren Gunilla Röör skapat en egen föreställning utifrån Helan och Halvan-figurerna: ”Another Nice Mess” – en egensinnig och underbar föreställning tycker vår recensent Maria Edström.
”Vi är två björnar som dansar på en het platta.” börjar de två, Karina Hollas Helan och Gunilla Röörs Halvan, på en gång porträttlika och något helt eget. I början är språken holländska och svenska för att så småningom helt övergå till engelska och det är inte helt säkert att det inte handlar om två öl och en varm tallrik.
Ingenting är överhuvudtaget säkert när dessa två är i farten, Helan och Halvan, sång-och dansmän, luffare, med en skvätt av Becketts Vladimir och Estragon. De tar om, spelar samma scen igen, sjunger samma sång igen – fast på nya vis. Tappar sugen, vill hänga sig, vill äta morot, demonstrerar olika slags skratt, ruskar på sig och går vidare.
Och det var längesen jag skrattade så totalt på teatern och blev så rörd och beslagtagen som här. Holla med sitt ansikte som verkar leva sitt eget uttrycksfulla liv, Röörs rörande lilla tofs på huvudet och med sin kropps rörande rörlighet. Och tvärtom, båda har hittat ett slags det mänskligas alfabet i sina uttryck.
Ibland blir det läskigt, en konstig ton, konstiga ljud hörs – världen är en så farlig plats. Och en underbar plats i små stunder av lättnad. Sen iväg igen, samla ihop anletsdrag och väskor och trava vidare.
Varför är ”Another Nice Mess” så gripande? Som något viktigt vi glömt men ändå minns? Mötet med dessa två känns helt nödvändigt och oumbärligt. Så i dessa besynnerliga tider ordinerar jag alla att utsätta sig för ”två björnar som dansar på en het platta”.
Maria Edström
maria.edstrom@sverigesradio.se
Recension Aftonbladet av Amelie Björck
Komikerpar som är ljuvligt att skåda
Amelie Björck får inte nog av Helan och Halvan på Teater Giljotin
TEATER. Ända sedan nederländaren Karina Holla förra våren besökte Teater Giljotin med en soloföreställning har jag längtat efter ett återseende. När Hollas ansikte skulpteras om från paddflicka till diabolisk raggare eller Skrietpersonifierat, när de stora händerna går från det fågelskrämmevispiga till det dandychicka på en sekund, är det som att stå vid teaterns big bang. Detta är förvandlingskonstens kärnverksamhet.
Inte många svenska skådespelare skulle kunna matcha Hollas fysiska teater på en naken scen – men Gunilla Röör, hon kan. Och hon gör det på det mest intagande vis i föreställningen Helan och Halvan – another nice mess.
Röörs skådespeleri har alltid varit skarpskuret och modulerat, även om hennes grundämne kanske är orden som hon formar likt modellera i munhålan, där Hollas första element är lemmarnas rörelse. Nu möts de på alla plan och lär av varandra i plommonstop, kostym och slips. Det är helt ljuvligt att skåda.
Komikerpar har det funnits många genom tiderna och poängen brukar ligga i friktionen mellan rollerna. Hos Helan och Halvan är inte bara kroppshyddorna varandras motsatser – Halvan är den timide och tankspridde som får knas att hända, medan Helan är doern som försöker sopa upp, men gör saker etter värre.
I Hollas & Röörs fria parafras är polariseringen och slapsticken mindre viktig. Hollas Helan-figur har en pervo-glimt, likt en Staffan Westerberg på galet humör. Röörs figur har Halvan-friss, sorgsnare uppsyn och följer oftare än hon för. Båda hämtar de ibland repliker, ritualer, morötter och rovor från luffarna i I väntan på Godot. Det är en fin notering att närheten mellan infernaliska motgångar och skratt finns såväl hos Beckett som i Hollywoods mellankrigskomedi.
Skratt och lite steppdans är ibland det enda som kan stilla ett darrande harhjärta. Skrattskolan där Röör lär Holla skillnaden mellan fnitter och ett magskratt som får hullet att dallra (hon visar) är inte bara rolig, utan vacker för att den hyllar kvinnokroppens alla möjligheter – till exempel till ett riktigt gött gubbgarv för att få upp livsmodet.
Jag får inte nog av detta par och deras orädda gestaltning av (våra strategier mot) den stora rädslan. Jag inser att jag inte bara vill se utan vara dessa barntantskådespelare, bortom allt vad tid, kön och skam heter.
Amelie Björck Aftonbladet
Recension SvD av Anna Ångström
Helan & Halvan – Another nice messLivet blir en fest med Röör och Holla
”Helan & Halvan” i Gunilla Röörs och Karina Hollas version blir en vacker, vemodig och underhållande skildring av vänskapens väsen. Med Beckett som resonans använder de teatern som frizon för lek och allvar och gör livet till en fest, skriver Anna Ångström.
Av Anna Ångström
Koncept & skådespelare: Karina Holla, Gunilla Röör. Kompositör: Rikard Borggård m fl. Ljus: Anders Shorty Larsson.
Samuel Beckett förbjöd som bekant kvinnor att spela hans absurda signaturpjäs ”I väntan på Godot”, en anvisning som har utmanats i sceniska queerprojekt och nytolkningar. Kanske skulle den svartsynte dramatikern, som ju älskade (stum)filmens komiker – Helan & Halvan, Charlie Chaplin, Buster Keaton och bröderna Marx – ha kapitulerat inför den kammarvariant som Karina Holla och Gunilla Röör nu spelar på Teater Giljotin.
Två mogna, mångsidiga och galet generösa kroppsekvilibrister tar sig, via just Helan och Halvan, an fragment av den pjäs Beckett själv kallade ”a bloody mess”. Klädda i kostymer och kubb sitter de på slitna kappsäckar i inledningen. Någon osynlig kraft verkar ha skruvat upp deras kroppar som rör sig mekaniskt och kastar hotfulla skuggor i fonden. ”Vi är två björnar som dansar på en het platta”, påstår dessa luffare som rids av existentiella kval; att bli ensamma, osynliga, glömda.
Liksom Didi och Gogo försöker de fördriva tiden och muntra upp sig med att gräla, retas och äta morot – när de inte funderar på att ta livet av sig. Och i Becketts anda är de samtidigt medvetna om sin roll som aktörer, som estradörer. De sjunger och spexar med en menande blick mot publiken.
Samspelet mellan Karina Holla och Gunilla Röör är tätt och vältajmat ut i minsta slapstick och betonar deras fysiska olikheter. Holländskan Holla är en förvandlingskonstnär av stora mått, som behärskar den fysiska avantgardeteaterns former. Hon gör Helan till en smått grotesk översittartyp med svårtyglade reflexer, som att sparka kumpanen i rumpan. Röörs underdog Halvan svarar dansant och avväpnande snabbt. De hänger ihop som ler och långhalm och tacklar sin livsångest på ett rörande vis. Att demonstrera olika former av manligt skratt kan vara en metod, att dela en värmande filt och sjunga Chaplins sång ”Smile, what's the use of crying?” en annan.
”Helan & Halvan” i den här kvinnoversionen blir en vacker, vemodig och våldsamt underhållande skildring av vänskapens väsen och konsten att överleva. Holla och Röör använder teatern som frizon för lek och allvar, och gör livet till en fest med denna sceniska pärla.
Sneak peak
Gunilla Röör och Karina Holla som Helan och Halvan på Teater Giljotin! Premiär måndag den 10 oktober!
Trailer klar!
Så då är trailern för performanceföreställningen CONCEALED PARTY klar! Palle Lindqvist du är grym! Kika och njut och glöm inte att boka dina biljetter! :)
Trailer på gång
Då har vår fantastiska Palle Lindqvist anträtt på scen för att filma trailern till CONCEALED PARTY ✨✨✨
Palle Lindström plockar fram utrustningen
Performance repetition
2 april och premiärdagen närmar sig med stormsteg och repetitionerna är i full gång på Giljotin. Skickar med en liten smygtitt av vad som händer på scenen nu.
Denisa
Idioten imponerar - SR
Fjodor Dostojevskijs romaner är populära på teatern, nyss gjorde Mattias Andersson sin andra Dostojevskij-dramatisering med ”Idioten” på Dramaten. Och i helgen hade Teater Giljotin i Stockholm premiär på samma roman i monologform där skådespelaren Zardasht Rad själv har bearbetat, regisserat och står på scen.
Maria Edström har sett ”Idioten”
Nyss på Teater Giljotin var Tjechovs rollfigur Astrov föremål för en monologföreställning som spände mot samtiden och nu är det furst Mysjkin som står där med Dostojevskijs hela roman som fond. Och det är djärvt att koka ner detta myller till en monolog, men Teater Giljotin är djärva och inte minst skådespelaren Zardasht Rad som med scenisk auktoritet tar sig an denna motsägelsefulla, sköra, gode och aningslöse Mysjkin – ”idioten” med sina epileptiska anfall. Rad fångar direkt Mysjkin anländ från Schweiz där han vårdats för sin sjukdom, hans öppna glädje och sårbarhet och spelar mot oss i publiken som vore vi den ryska S:t Petersburg-societen som betraktar, hånar och förförs.
Rad har också fogat in andra textfragment och både ”Ne me quitte pas” och Shylocks klassiska monolog ur Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” fungerar, legeras mot Dostojevskij - däremot blir vissa nyskrivna partier lite mer konstruerade. Bäst är det när texten håller sig tätt mot gamle Fjodors, som i kärlekshistorien med den stackars Nastasia Filippovna, så sorglig, vacker och förfärlig.
Rads Mysjkin får behålla sin gåtfullhet, det är som om hans skådespeleri är ett musikinstrument som ömsint och lekfullt spelar fram olika teman kring sin rollgestalt. Och egentligen är jag inte en vän av dessa enmansshower utan regissör och dramaturg, de behövs, men måste tillstå: Zardasht Rads egenkreerade ”Idioten” är mycket imponerande.
"Sällsynt vacker" - DN
Den här ”Idioten” är sällsynt vacker. På Teater Giljotin spelas Zardasht Rads Dostojevskijmonolog under ett par kvällar. Han har en stor mimisk talang och lyckas skapa ett levande nu, skriver DN:s Leif Zern.
EXAMENSKONSERT av Andreas Petterson
Fredag den 4 mars kl 19.00
En konsert. Originalkompositioner. Teater och musik i tvetydigt likstämmiga improvisationer. Ett spännande möte. En oviss upplösning!
Varmt välkomna till Andreas Petterssons examenskonsert!
Den kommer bestå av två kortare akter:
- I första akten framförs originalkompositioner av Andreas med en kvartett bestående av:
Joel Karlsson - träblås
Rui Hallvares Andrade Paes - piano
Felisia Westberg - bas
Andreas Pettersson - trummor
- I andra akten framförs en kortare föreställning där improviserad musik och improviserad teater befruktar varandra i något ovisst och konstigt!
Då gästas kvartetten av:
Albin Vesterberg - gitarr
Ida Löfholm - teater
Erik Andergren - teater
Michael Forsberg - teater
Valfritt inträde!!!!
Ta med kontanter till mingel och fika i pausen!!!!
"Jag har under den senaste tiden odlat ett intresse för att kombinera olika konstarter, att låta sig läras och influeras av varandra. Detta har mynnat ut i ett experiment som jag kallar Frihet, jämlikhet och teater. I denna kortare föreställning som är ett forskande i konstnärligt skapande kommer vi kasta oss ut i improvisationer med avstamp i förbestämda situationer. Dessa situationer som kan drabba oss alla ska vi försöka gestalta med hjälp av musik och teater.
En av de viktigaste byggstenarna i experimentet är jämlikhet mellan konstarterna. Jag har därför skapat tre olika koncept där alla ges samma förutsättningar, musiker som skådespelare. Vi har aktivt jobbat med att byta roller i ensemblen för att motverka de stereotypiska hierarkierna och alla har tilldelats liknande direktiv oberoende av vad man utövar.
I varje scen kommer en skådespelare och en eller flera musiker vara ovetandes om situationen de hamnar i och vilka förutsättningar som finns. Dessa kommer för tydlighetens skull bära mössa!"