"Lyckad dissekering av Tjechovs Astrov"

Josef Säterhagen ger läkaren Astrov ett slags rastlös, lätt obehaglig aggression. Foto: Rikard Borggård

Astrov

Genre Teater
Regi Kia Berglund
Medverkande Josef Säterhagen
Teater Giljotin
Text: Anton Tjechov Musik: Rikard Borggård

Det händer ibland att någon liksom frikopplar en roll från dess sammanhang och tid för att dissekera den. Tittar mer noggrant ner mot den avgrund vi alla är. Skär bland senor och bevekelsegrunder, obducerar alla dessa repliker för att hitta en kärna – inte bara en bifigur.

Mikhail Lvovitsj Astrov, lantläkaren och fritidsfilosofen, tillhör pjäsen ”Morbror Vanja”. Tjechov låter honom ta relativt stor plats, Astrov är en kraschad idealist – av en sort som alltid går att känna igen. Han kan lika gärna vara en vänsterfigur från 60-talet som gett upp och börjat supa men ändå klamrar sig fast vid några käpphästar, miljöengagemanget bland annat. En gång var världen var full av löften. Nu sliter han på landet, hinner nästa aldrig fram till sina patienter och har opererat berusad och därvid råkat ha ihjäl minst en människa. Han år uttröttad, på gränsen till sammanbrott.

Nu gör skådespelaren Josef Säterhagen en knappt timslång monolog på Teater Giljotin. På ett golv av jord opererar Astrov så att blodet sprutar. Säterhagen håller sig till stor del till Tjechov men lägger till en del, bland annat en lång scen där han onanerar men ständigt blir avbruten. Astrov är här verkligen på väg att bryta ihop, Säterhagen ger rollen en stor dos febrig nerv men också ett slags rastlös, lätt obehaglig aggression.

Astrov blir en egen pjäs, ett undergångsdrama om en man som velat så mycket och som nu är totalt ensam och aldrig hinner ifatt sina drömmar. Säterhagen låter rollen balansera på en mycket tunn tråd av knappt hophållen vilja. Det brutala blandas med det subtila. Josef Säterhagen står nära inpå publiken och visar sprickorna, tomheten och den urgröpta drömmen om meningsfulla sammanhang. Det är en liten skärva av en stor tragedi.