Det var en revolution. Folket tar över makten. Folket dömer vad som är rätt eller fel. Och det är inte mer än rätt att huvuden rullar under en revolution. Våra huvuden rullade i den revolutionen, våra instagram fylldes av bajsemojis och våra facebook-konton hackades. Vi kanske är mitt i den fortfarande, revolutionen. Jag tror vi är det.

Är det rätt att förlora alla sina vänner, arbeten och sammanhang för en uttalad åsikt, för ett diffust skitigt förflutet, för något man gjort som varit förkastligt eller ett brott man anklagas för? Och går det att förklara sig, ge en ursäkt, även om man påstår sig inte riktigt komma ihåg hur det man nu sägs ha gjorts gjordes? Och vem eller vilka är ”vi” som dömer, när fallet blir offentligt, den anklagade publicerad med namn och bild? Tillfredsställelsen av hämnd, att får vara på rätta sidan, att få vara en i mängden av dem som sätter dit den utpekade skyldige när rättsväsendet inte når fram eller räcker till. Vem är det mest synd om när drevet går? Och glömmer vi inte bort själva sakfrågan när vi stirrar oss blinda på att förinta den som gjort fel? På scenen står en skådespelare, en dansare och en rörelsebaserad skådespelare som dyker ner i, och ställer frågor kring cancelkulturen.