När ”måste” ett barn sluta kräva upprättelse av sin förälder? 

Hur är det för en mor att försöka välkomna och stötta ett medelålders barn som ständigt anklagar henne för sitt själslidande?

Här har vi två personer som sitter fast i ett slags konfliktmaskineri, en mekanik där båda vill att den andra ska ändra sin syn på relationen och livet. Varsin strategi: att stuva undan det smärtfyllda (Modern) eller att hålla fast i det och kräva sanning och upprättelse (Dottern). Men samma längtan - kan den uppfyllas? Och vems sanning ska gälla? Är det anklagande barnets sanning och den ljusglimtsökande ”positiva” moderns sanning kanske lika giltiga?

Sant är att båda lider och vill komma nära varann - men inte offra den egna bilden av verkligheten.

Ursprungsidé hos oss: kan man samtidigt förstå - solidarisera sig med - både den svåra modern och det svåra barnet? Se hela dyaden, inte skapa polarisering, eller idealisering (av den uppoffrande modern eller av det upproriska barnet).

Vad vi mer och mer såg under arbetet med idén var  just ”konflikt-maskineriet” - hur plågsamt, trångt och tvångsmässigt det kan bli. Båda parterna i pjäsen vill att den andra ska förvandla sig, båda upplever att de själva ständigt gör om sig för att passa eller blidka eller nå den andra.

Dottern hotar att vända sin vrede mot sig själv. Modern blir förtvivlad.

Men så händer något oväntat; en helt annan, överväldigande och icke förhandlingsbar förvandling som kan få strategier att krascha…. eller?

Med stöd av Stockholms Stad, Kulturrådet och Region Stockholm
I samarbete med CP-Counterforce Produktion