Liar

Pressröster

”På Teater Giljotin i Stockholm uruppförs den bulgariske koreografen Ivo Dimchevs verk Liar. Det är en performance som handlar om lögnen. Verket är uppdelat i en prolog och två sekvenser som jag har svårt att hitta sambandet mellan. Eller ljuger jag?

Den elektroniska musiken dunkar och skär i mitt darrande öra. Ljuset flödar över scenen där hon gömmer sig bakom en pelare. Hennes kläder är öststatsverkligt overkliga. Uppumpad byst, sandaler och kort mörkt hår.

Det tystnar. Det mörknar. Ljusslingor bildar liar på ett stålstaket. Hon lägger sig ner på en skitig madrass, hon skakar, gråter, skriker, stönar, kväljs. Födslovåndor? Ångest? Tortyr? Och ur allt detta framstöts en tråd, en binnikemask ur hennes mun. Hon släpar sig på knä genom rummet. Kraftfull. Benlös. Koncentrerad. Tiggare? Gatubarn? Mentalpatient? Samplad musik. Hör jag Billie Holidays röst eller finns det en liten bakterie i mitt öra?

På alla fyra nosar hon sig fram, morrar, bökar, gläfser, skäller. ”I’m a dog.” Hon ljuger! Hon är en människa som spelar hund eller galen! Nu hör jag norsk körsång eller har mitt öra förvandlats till en mytoman? Runt stålstaketet vandrar hon. Hon med mantrat. ”I have a concept. I have a titel. I have an idea.” Eller ljuger hon? ”I’m trying to adore it.”

Paus! En mycket kort paus. En för kort paus. Eller är den för lång?

Hon är tillbaka. Jag visste det; allt är lögn. Sanningen är att hon har långt ljust hår, höga klackar, kort kjol och glansig topp. Och gillar för mycket makeup. Och att åma sig. Och att vicka på rumpan. Men försök inte med mig. Du är bara en Barbie i förhöjd verklighetstappning.

Jasså, du gillar inte läget. Din roll. Din mask. Ditt eviga behagande. Du är ett monster! Se hur det rycker i dig. Se hur du förvandlas. Se hur du bryter dig ut ur din kropp. Nu sliter du i ljusslingorna. Du vet att du levt för länge i din lögn. Såja, riv dekoren. Skrik ut din vrede. Skaka av befrielse. Somna i ditt nya jag. Du är ett vackert monster! Eller ljuger jag?” Tidningen Kulturen